flowerpowerniino

Okey så det finns några personer i skolan som vill sprida Guds kärlek genom att ha bibel talk, så jag bestämde mig för att checka läget...
Jag kommer dit och ser att det är en grupp med ungefär 10 Afro Amerikaner. Jag vet inte varför, men jag blir lite panikslagen och går förbi istället för att sätta mig ner.
Kände mig skit fånig och gick fram och presenterade mig. Alla va JÄTTE trevliga och välkomnande.
I mitt tidigare inlägg skrev jag om rasismen i Sverige. Den här incidenten fick mig att tänka till lite. Är jag lika mycket rasist som andra är mot min sort?
Varför ska jag känna panik? Dom är lika mycket människa som jag är och det är JAG som försöker efterlikna deras sort med att ligga och svettas under solen bara för att få lite färg.
Kan det bero på rädsla av att beblanda sig med något okänt?
Definitivt en tankeställare.

-N

Det är lite kul hur svenskarna här ser oss som ett och samma folk.
Oavsett ras, är du ifrån Sverige så är du svensk.
Alla är glada och använder ord som vi tillsammans och oss.
Man känner verkligen en sjuk stark gemensamhet.
Och inte för att jag vill klaga, men vad är det frågan om egentligen?
Visst, jag erkänner att det var konstigt ifrån början och att jag har börjat vänja mig vid känslan nu, men vart tog rasismen vägen? Separationen mellan oss som räknas vara invandrare i Sverige och de "riktiga" svenska vikingarna med ljusa ögon och hår och som dessutom gillar ölkorv (ironi)?
Har solen lyckats värma erat inre eller har ni helt enkelt fått känna av hur det är att bo någonstans där man anses vara annorlunda?

- N

So I finally did it. Jag stack till frisören och rakade av mig sidan på huvudet. Det blev skit coolt. Och tröttnar jag så tar det ju bara tre år att växa ut haha (ironi för er som inte förstod det).