flowerpowerniino

Det känns som om syrianer aldrig vill bli självständiga.
Tjejerna går från pappans hus till sin mans.
Samma sak med killen. Gör inte ett skit hemma och sedan överlämnar han allting till frugan när han väl gifter sig.
Ni har säkert hört talas om våra bröllop. Alla gråter. Gråter över att tjejen flyttar hemifrån och att hon bjuds in e en annan släkts familj.
Men vet ni vad. Enda stunden som paret kommer att få vara ifred är under smekmånaden. För dom flyttar ut hemifrån och hittar ett hus som är en minut ifrån föräldrarnas.
Både tjejens och killens mamma och pappa kommer att befinna sig hemma hos er varje jävla dag och lägga sig i erat liv.
Så varför, varför gråter ni? Ni bor fortfarande hemma! Det är som om ni har skaffat ett eget rum.
Vill ni inte se världen? Vill ni inte begå egna misstag? Vill ni inte lära er av varandra utan att människor lägger sig i?
Och dessutom, vill ni inte veta hur det är att vara ifrån alla? Kolla om ni kan klara er på egen hand.
Och varför ska ni vara så jävla prydliga hela tiden? Fucka ur, gör sjuka saker, MÅ BRA innan ni binder er.
Är ni inte rädda att ni en dag vaknar och känner att ni missat en massa saker? Att ni borde varit galna ett tag innan ni gifte er och skaffade barn direkt.
Jag känner att jag i framtiden ska kunna tänka tillbaka på mitt liv med ett leende. Att jag ska minnas hur sjuka saker jag varit med om. Att jag är färdig med allting innan jag binder mig.

Jag ska INTE bo granne med varken mamma eller svärmor. Vill dom besöka mig så ska dom först ringa och kolla ifall jag är hemma. Dessutom så ska dom behöva ta bilen för att komma fram.
My life, my rules.
Jag skulle typ dött om min man vore en riktig mammas pojke. Hade örfilat honom och bett honom bete sig som en man!

Fred.